Utmaningar, Utställning

Social fobi

Jag är fortfarande sååååå glad efter helgens utställning, men wow vad mycket energi det tar när det kommer besökare! Tror vi var ca 360st som cirkulerade i lokalen på lördagen och lite glesare på söndagen med endast 125st, vilket var tur för jag var helt slut efter lördagen haha. Som introvert och högkänslig så tar såna här saker väldigt mycket energi av mig. Så även fast det är hur kul som helst så behövs vilodagarna bokas in, vilket det blev i måndags och tisdags. Underbart!

Det blev över förväntan på så många saker! En utmaning jag kände inför utställningen var att jag skulle bli social awkward som händer alltför ofta i öppna sociala sammanhang. Jag har som två sidor av mig där den ena sidan är lik en hund, dvs. jättenyfiken på allt som har med nya människor, vill kramas, bubbla och sprida kärlek till allt och alla! Den andra sidan av mig är lite mer tillbakadragen och orolig – jag tycker det är jobbigt att komma på saker att prata om, vill bara stå och observera min omgivning och lyssna på andra i ett litet hörn och vara tyst som en mus. Får tunghäfta. Vill inte bli sedd. Men ändå vill jag mer än allt annat att bli sedd och bli pratad med. Jag är alltid så tacksam för de människor som kommer fram och ser mig, som kommer fram och pratar med mig. Människor som jag faktiskt känner att jag kan klicka med och kan öppna upp mig till. Det jobbigaste jag vet är när jag känner att människan i fråga som jag för en konversation med inte alls lyssnar eller visar intresse. Då stänger jag av helt, slutar berätta om det jag pratar om och försöker avrunda så snabbt som möjligt och vill bli lämnad i fred. Det gör lite för ont när de tillfällena dyker upp.

Ibland blir jag så himla knäpp på mig själv att jag aldrig bara kan låta hund-sidan av mig ta över helt. Men icke. Den sidan som jag ogillar minst är en del av mig också och det är bara att vårda och ta hand om den också. Det har ju faktiskt blivit bättre med åren genom att utmana mig själv i sociala sammanhang, våga ta plats och fråga/tala ut. Att bara skriva det här är lite utmanande, att blotta sig helt om det svåra i sociala sammanhang som jag jobbat med under så många år är lite läskigt. Men det är ok att känna så tänker jag. Annars skulle jag ju inte vågat berätta om det. ❤

Jag vet också att det bara är jag själv som hindrar mig från att öppna nya dörrar – det är ingen annan som gör det. Så. Jag vill säga TACK till dig du underbara människa som vågar komma och prata med mig! Jag vill fortsätta tro på att människor är goda och hjälpsamma, så tack för att du orkade läsa detta långa inlägg. Jag vill även ge lite pepp till dig som kanske känner igen dig i det jag skrivit om. Du vågar och du är SÅ älskad! ❤

Ta hand om dig och spread some love! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s